Min far ligger på lasarettet sen en vecka tillbaka, de hittar inte vad det är för fel på honom (han har dragits med en fruktansvärd huvudvärk i 2 veckor), och de hade i helgen gått in i tinningen med nåt sorts rör och tagit prover,in med slangar i näsan hade de också,skiktröntgat huvudet,röntga lungorna etc.

Sänkan ligger envist på drygt 200, nu har de börjat att ge honom kortison då inte antibiotika hjälpte. Man blir ju så klart väldigt orolig och man känner sig så hjälplös(min far är 82år) , min mor är 78 och har varit sjuklig  sedan många år tillbaka, det gör så ont i en då man ser hur hon saknar min far, rädslan för att han inte ska komma hem igen. Jag har haft mina duster med min mor genom åren, varit berg och dalbana kan jag säga, men hon är trots allt min mor och jag älskar henne och min far. Så läget är en aning jobbigt just nu. Ibland brister det och tårarna bara rinner ner för kinderna.

Så krafterna har börjat att tryta en aning, skulle behöva någon dag semester, men men som man bäddar får man ju ligga sägs det ju :-)

Ställde mig på vågen häromdagen, ooopps hade visst gått ner från 66 till 60,5 och till mina 178 över havet så fattas det bara en vit skjorta och en röd slips så vips var jag en termometer. Jag har ju alltid haft lite svårt för att vara still, iofs så kan jag ju inte vara still just som läget är med knodders, de blir äldre och kräver mer, än så länge har ju bara 2 flyttat, så det är lite trögt på annons svar. Kanske lättar ju närmare våren vi kommer.....hoppas jag iaf.

På återseénde från en som just nu känner sig lite uppgiven .........